Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 juni 1869, sida 2

godmodigt barn. Han anade ej att det just var Gabriele sjelf, som ville pröfva och forska för att slutligen, och fri från sjelfförebråelser, kunna fatta sitt afgörande beslut. Men om hon hade hyst några tvifvel, skulle de hafva försvunnit, då hon märkte att Fortis, numera åter försjunken i tankar, blickade framför sig och rodnade, likasom hade en förtrollande bild framstått för hans själ. — Det är afgjordt, ljöd det inom Gabrieles bröst, då hon erhöll detta sista, omisskänneliga bevis för sanningen af sin förmodan; — det är afgjordt, genljöd det i hennes bjerta, och en iskyla genomströmmade henne. v Men Gabriele egde icke blott ett ädelt sinne, hon var äfven stark, och utom den bleka färgen, som utbredde sig öfver hennes sköna ansigte, antydde ingenting den öfverståndna kampen. Lugn och med en viss rörelse betraktade hon ungdomsvännen, hvilken plötsligt tycktes hafva glömt, att inga andra menniskor funnos till i verlden utom Rosa och honom sjelf, och tåligt afvaktade hon att han skulle bryta tystnaden. Då detta slutligen skedde efter en lång paus, förskräcktes hon nästan öfver det bekymrade uttryck, hvarmed Fortis blickade upp till henne. — Men Rosa? Detta var de enda ord han kunde frambringa. Gabrieles drag förklarades af ett ljuft leende. Hon insåg hela betydelsen af denna fråga och kände sig dubbelt angenämt berörd deraf. Den antydde en hög grad af anspråkslöshet hos honom, något som förr just ej funnits i hans väsen.