Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 juni 1869, sida 2

ögon och att din själ likasom sammansmälter med hennes. Härvid tystnade Gabriele. Hon kände huru Fortis hand darrade i hennes. Hon vågade ej afbryta hans tankegång; hon visste ju hvad som uppfyllde honom i detta ögonblick, hon anade, hon förutsåg hvad som skulle blifva följden af hans korta eftersinnande. Minuter förflöto utan att tystnaden i rummet stördes. Plötsligt blickade Fortis upp, och i det han lade äfven sin andra hand förtroligt på Gabrieles, sade han med en skygghet, som stod i en sällsam motsats till hans atletiska figur och manliga väsen: — Du kära, goda Gabriele, det förefaller mig, som skulle du känna mig bättre än jag sjelf. Hvad skall jag tro? Hur skall jag kunna törklara allt detta? — Förklara det inte vidare, svarade Gabriele hastigt, — uten pröfva dig sjelf; lägg din hand på ditt bjerta och tänk på vår hulda Rosa. Föreställ dig huru du smyger dig ömt intill henne och läser i hennes själ; känner du då att ditt hjerta klappar hastigare, så pröfva inte vidare, utan lugna dig dermed, att vår Rosa blommade så ljuf endast för dig, du käre, kortsynte vän. Medan Gabriele talade sålunda, tog hon ej sina blickar från ungdomsvännen. Visserligen blef det svårt för henne att bibehålla en yttre glädtighet, väl kostade det henne möda att tillbakahålla tårarne, men hon löste sin uppgift med en beundransvärd ständaktighet, utan att hafva tillåtit Fortis blicka in i hennes eget hjerta. Hon rådde den älskade ungdomsvännen att pröfva sig sjelf, och han lydde likt ett