Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 juni 1869, sida 2

AAAnn — —— — Ehuru Fortis knappt berann sig i behörig sinnesstämning för att kunna fälla ett klart omdöme, tillkännagat han dock genast sin beredvillighet och läste brefvet. I början öfvervägde tankarne på hans egen belägenhet vida det, som bokstäfverna tramför hans ögon sade honom. Men ju mera han nalkades slutet af brefvet, derto djupare tycktes innehållet beröra honom; men det berörde honom angenämt, och till den i hans drag skarpt inpräglade förvåningen sällade sig ett omisskänneligt uftryck af belåtenhet och glädje. — Gabriele, utropade han, i det han lade det lästa brefvet på bordet och fattade den djupt rodnande flickans händer, — är det verkligen sannt hvad som står der skrifvet? Min gamle, käre vän Wilford är således — — — Tala ut, — är min utkorade, svarade Gabriele med systerlig förtrolighet, — redan sedan en längre tid är jag skyldig honom detta bref; jag uppsköt svaret, endast till dess jag har träffat dig och hört din tanke derom. — Må Gud då välsigna dig, du kära, goda Gabriele! utropade Fortis och slöt väninnan i sina armar, — både dig och den redlige Wilford! Ja, tro mig, om jag hade fått till uppgift att välja en make åt dig, så skulle mitt val just hafva fallit på honom. — Jag tackar dig, sade Gabriele, i det hon sakta lösgjorde sig från sin ungdomsväns armar. Hon sade detta med leende mun, och ur hennes ögon strålade en helig, inre frid, derefter fattade hon Fortis arm för att ledsaga honom till prestgården. Med mer än vanlig beredvillighet lät Fortis föra sig af Gabriele. Arm i arm