Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 juni 1869, sida 2

— ——k— — ——— — Du frågar ännu? frågade hon mildt. — O, Fortis, om du kände vår Rosa så väl som jag, skulle du ej ha framställt denna fråga. Men Rosa vet inte sjelf hur hon skall tyda sin varma vänskap för dig. Om du hade sett henne, då bref ankommo från dig, huru förtjusning och oro framlyste ur hennes vackra ögon och hon ej kunde afvakta tiden för att erfara deras innehåll; hade du hört den innerliga tonen i hennes röst, då hon sände dig sina fromma välönskningar; hade du bevittnat de heliga tårar hon fällde, då hon visste dig hemsökt af bekymmer; om du slutligen hade observerat henne, då hon läste att du längtade efter att knäböja inför henne och läsa i hennes själ, för att glömma hvad som så hårdt nedtryckte dig, o, Fortis, om du hade sett allt detta, skulle du anse hvarje minut förlorad, som du tillbragt här i stället för att skynda till henne och öppna ditt öfverfyllda bjerta för henne, Fortis hade sprungit upp. En glödande rodnad betäckte hans ansigte, och bans ögon glänste. — Kom, Gabriele, kom och låt oss gå, sade han, i det han häftigt fattade väninnans hand. — Måste jag då vara närvarande vid allt? frågade Gabriele svårmodigt, i det hon äfven steg upp, — men du har rätt vi höra ju tillsammans, — men hvad fat tas dig? Hvarför tvekar du? Känner dv ännu några tvifvel? tillade hon, då hor varseblef att Fortis betraktade henne med smärtsamt deltagande. — Jag tänker på dig, goda Gabriele svarade Fortis varmt, — vi stå i betreps att splittra vårt förbund.