Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 juni 1869, sida 1

Heh, min vän, har sett dig om en hel del i verlden! Och dervid kände han den välvilliga tryckningen af hans hand. Han såg och helsade den förträffliga prestfamiljen samt hörde af dem så kärleksfulla ord, som om han hade varit deras egen son. Afven den muntre Herzbusch och hans trogne följeslagare, magister Deus; — ty alla, som kände honom, skyndade till för att af hjertat välkomna den unge herrn, — hvad brydde de sig om hans nya titel, — samt uttrycka sin uppriktiga glädje öfver hans lyckliga hemkomst. Till och med en gråhårig, nedlutad, äldre herre, som bar den ena armen i band, inställde sig hos honom för att helsa honom, samt vid en timma, då han visste aonom vara allena. Och de båda männen tryckte tysta hvarandras händer; de förmådde ej tala, men djupt och deltagande blickade de hvarandra i ögonen, så djupt, att dessa slutligen fuktades, och de båda männen omfamnade hvarandra likasom hade de varit nära anförvandter. — Hvad det smärtar mig, sade Fortis med en blick på den lama armen. — Tala inte derom, käre Fortis, inföll Magnus med ett svärmodigt leende, — det var Guds vilja att det skulle så ske. Men du anar ej hvilken oändlig tack jag är dig skyldig. Det förflutna ligger bakom mig, mörkt och sorgligt; men om någonting kunde bidraga till att kasta en välgörande solstråle på min glädjelösa tillvaro, så är det den omständigheten att återse dig i en lycklig ställning, och att hafva räckt dig handen som en uppriktig vån. ö