Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 juni 1869, sida 1

— han är god, — han skall inse min belägenhet, — visserligen blott till en viss gräns; ty hvad der bortom ligger är min egen, heligaste hemlighet. Begår jag en tadelvärd handling, så är jag skyldig både Fortis och — mig sjelf detta — ty det vore möjligt att han, — men nej, — han skall knäböja för henne, läsa i hennes själ — och jag — jag är kallad att upplysa dem rörande dem sjelfva, både till hans och hennes lycka. Hennes stämma hade småningom blifvit högre, till dess hon slutade med ett lugnt, fast uttryck, likasom för att uppmuntra sig sjelf. För att omöjliggöra en ändring i sin föresats, förseglade hon hastigt brefvet, hvarefter hon lemnade det till en tjenare, med tillsägelse att så fort som möjligt befordra det på posten. 23 Då hon en halftimma derefter som vanligt gjorde sitt aftonbesök hos den gamle majoren, skulle den skarpaste blick ej hafva kunnat upptäcka, att hon kort förut hade genomgått en svår själskamp, ett så glädtigt lugn förrådde hela hennes hållning. XVII. iivilkendera? Sju veckor hade förflutit sedan brefvet från Amerika inträffat, och Fortis såg i verkligheten allt, hvad som vid brefvets nedskrifvande hade föresväfvat hans själ. Med högt klappande hjerta såg han det kära Hainfeld, prunkande i sin skönaste vårskrud. Han helsade sin ädle välgörare, den gamle majoren, och hörde från hang mun det barska, men dock så innerliga: