Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 juni 1869, sida 3

(msändt.) Vid två ungdomsgrafvar. L-a H—z, E-a R-t. Ständigt de gåfvo i syskonarunden Solljus och doft åt den flygande stunden, Men plötsligt de rördes af dödsengelns glaf — Försvunno lik neckros på stormande haf. Lia, hvi skar du de liljor så gerna? Än ej du behöfde de älskliga värna: Pe kände knappt ett utaf villornas sp — Dock lades de rein på förgängelsens bår. Lyckliga grafvar, som korats att gömma De hjertan der oskuld allena fick drömma: I svalkande grottor med frid utan namn, O, sluten dem ljuft i er hägnande famn. Sen opp mot de skyar som himlarna kläda I sörjande! ren deras andar sig gläda I dälderna der på den gyllene ön, För nykomna englarna plantad så skön. Der må de så godt, de ungdomliga gäster, Rer prydda för herrliga midsommarfester; Den grönskande kransen, den skinande drägt Är ej, som vår jords, med förgängelsen slägt. Vindar, som tona i kör vid den hydda, Der puppan blet qvar efter fjärlarna flydda, Med stämma, i helande fridstoner röjd, Förklaren för sorgen de saligas fröjd! Stjernor, som frid öfver grifterna lysa, Må stundom i rundeln små andarne mysa Med leenden ner, som ge sol åt den strand, Der minnet begråter de lossnade band.