Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 juni 1869, sida 2

— —7 skenet belyste ett ansigte, på hvilket spären efter en djup rörelse ännu voro skönjbara; men deröfver hvilade ett lugn, som man skulle hafra kunnat kalla öfverjordiskt, och tillika framlyste en fast vilja samt obegränsad godhet ur hennes herrliga ögon. — Han skall sjelf afgöra, hriskade bennes läppar likasom omedvetet, då ljuset uppflammade. Hennes blickar träffade det obrutna brefvet på bordet. Hon bröt det, och mekaniskt sökte hennes ögon underskriften. — Wilford, sade hon halfhögt, och likasom hade hon fruktat att förnimma em olycka, darrade hennes händer medan em glödande rodnad betäckte hennes kinder. Hon hemtade sig likväl hastigt ock, genomläste brefvet uppmärksamt. Då hon slutat nedsjönko åter hennes händer. — Afven detta, hviskade hon sakta, och ett uttryck af trifvel flög öfver hennes täcka ansigte, — Han menar ärligt och redligt, fortfor bon i sin monolog, — han har ett ädelt hjerta, en aktningsvärd karakter, som är en borgen för hans tillkommande makag lycka, och likväl — — En lätt rysning skakade hennes gestalt; och tydligare visade sig uttrycket af tvifvel i hennes anletsdrag. Plötsligt uppreste hon sig med en beslutsam rörelse, och ett skimraer af triumf flög öfver hennes upprörda anletsdrag(Forts.)