Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 juni 1869, sida 2

krupen i synbar ångest för de prasslande lägorna, samt tog vägen uppför den bugtande strömmen. Hans blickar voro riktade mot vester, dit hans håg nu stod. Han ville i de aflägsna skogarne åter förena sig med sina stamförvandter och aldrig mera återvända till de hvita inkräktarne. Då VWhiteleaf slutligen vaknade ur sin långvariga dvala, omgafs han afen mängd personer från den nya qvarnen, hvilka hade blifvit ditlockade af röken för att öfvertyga sig om brandens omfång och möjligen rädda något. De kommo för sent. Qvarnen, blockhyådan, uthusen, allt brann ned; endast det gamla mossbelupna dammbordet samt drifbjulet förblefvo oförtärda. Whiteleat fördes enligt sin önskan längre norrut till närmaste större nybygge, der han qvarstannade till dess han tillfrisknat efter en sjukdom, som följde på den ödesdigra natten. Ian återsåg ingen af familjen Mac Ivors medlemmar; han vågade ej att träda inför deras ögon. Men då han hade återvändt till sin förra verkningskrets, väckte han en allmän förvåning hos sina bekanta. Dels tillfölje af sitt förändrade yttre, — tyshans tunna hår hade blifvit snöhvitt under den korta tiden af tio veckor, och han tycktes hafva blifvit minst femton år äldre, — dels emedan han hade blifvit tyst och tillbakadragen. Han uttalade äfven högt sin afsigt att helt och hållet afsluta sin affärsverksamhet. Den nya qvarnens innevånare anade orsaken till den gamle högländarens försvinnande. Deras aning blef visshet, då man en dag sann vid Harons strand den sön