Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 juni 1869, sida 2

öfvergått till en viss tillgifvenhet, och hvar och en, som mötte honom, aftog hatten för honom med ett vänligt: ,, God morgon, herr Magnus,, eller: , Hur mår herr von Lehmburg i dag? Han sjelf tycktes högt uppskatta dessa helsningar; han tackade alltid vänligt, och ett smårmodigt leende öfverflög dervid hans bleka drag, ett leende, som innehöll den bittraste ånger öfver en förfelad tillvaro. Men matrosen såg äfven stundom den gamle majoren, då han i förbigående efterhörde prestfamiljens befinnande eller företog en spatserridt öfver sina egor. Likasom majorens karakter ej kunde förändras, så hade han äfven förblifvit sig lik till det yttre. Likasom förr visade han bilden af en ädling, hos hvilken medfödd ädel stolthet och hjertats förträffligaste egenskaper förenade sig. Vidare såg den lille sjömannen herr kyrkoherden och hans fru, båda, dag ifrån dag, alltmera tillfredsställda och blomstrande, likt gammalt ädelt vin, som med åren ökas i värde. Magister Deus visade sig äfven stundom inom sjömannens synkrets, då han kom för att hos presten aflägga berättelse om de i hans vård öfverlemnade skolbarnen. Både kyrkoherden och hans fru visade honom alltid den största vänlighet och anade ej att herr magistern, ännu för en halftimma sedan, hade jagande genomströfvat skogen med bössan på axeln, ammunitionen i rockfickorna och sin vän Herzbusch bredvid sig. Ja, allt detta hade den lille sjömannen sett under dessa aderton månader samt dessutom uthärdat både köld och hetta,