Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 juni 1869, sida 1

närmaste vågdäld, men redan nästa vågrygg kastade dem ett par samnar från hvarandra, hvarefter den större vräktes framåt i den förra riktningen mot skumstrimman, men den af indianen styrda tog den motsatta kosan, som förde tillbaka mot stranden. Ett genomträngande tjut från indianen förkunnade att han, efter sitt lyckligt utförda vågstycke, åter hade vunnit fullkomligt herravälde öfver sin farkost och kände sig trygg. Men från den andra kanoen skallade ett hjertslitande ångestrop från Mac Leary, som först nu insåg det egentliga ändamålet med den nattliga färden. Det var ett dödsskri från en förtviflad, som såg en oundviklig död framför sig. Då detta skri tystnade, efterträddes det af säckpiparens egendomligt vilda musik. Klagande och spöklika trängde de utdragna ackorden till den häftigt arbetande schippewäns öron; hemskt och spöklikt, än burna af stormen högt och tydligt, likasom hade de framträngt från närmaste vågdäld, än dämpade och knappt urskiljbara från dånet och bruset, allteftersom den redlösa kanoen än likasom rastade på toppen af en våg, eller sjönk ned i en afgrund och af hväsande vattenberg afstängdes från den öfriga verlden. Indianen arbetade häftigt. Hans spanande bliokar hvilade på den af en hvit gördel ursinniga bränningar omgifna stranden; han forskade efter den enda punkt, som erbjöd honom möjligheten att åter uppnå fast mark. Ännu länge hörde han enskilda toner af den vilda höglandsmelodien; han beräknade af deras aftynande Jjudstyrke att den andra kanoen, fattad .. stormen, drefs