Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 juni 1869, sida 1

sig, erbjödo de upprörda böljorna en anblick, för hvilken den kraftigaste själ skulle hafva bäfvat. Kanoerna flögo upp och ned alltefter som de väldiga böljorna rullade emot dem. Våg följde på vår, afgrund på afgrund, men indianen beräknade noga hvarje rörelse och begagnade den till sin fördel. Mac Leary erfor knappt ännu inflytelsen af den synbara fara, 1 hvilken de sväfvade. Men han började nu känna ett kroppsligt illamående, hvilket framkallades af den oafbrutna gungningen. Kraftlös höll hah åran i den ena handen, och medan han med den andra krampaktigt höll sig fast i kanpens reling, tillslöt han ögonen nästan bedöfvad. Allt hvirflade omkring för honom, han tyckte sig sväfva mellan himmel och jord, åtföljd af en oupphörligt klagande säckpipa. — Gud, min Gud, hur skall detta sluta! stönade han förtviflad. Säckpiparen hade hört detta utrop, och allt högre och vildare klingade hans tonev, — Jag dör! utropade Mac Leary under öfvermåttet af sina kropps-och själsqval. Säckpiparen lät sitt instrument glida ned, men fortsatte musiken genom tryckning med sin venstra arm. : — Sonny, svarade han mildt, — Mac Learys vänta på oss; — en munter färd, ett herrligt väder, Sonny! Mac Learya hjerna brände, det svartnade för hans ögon, och han uppgaf ett gräsligt skratt. — En munter färd och ett herrligt väder! utropade han, samt tillade: — Dougals ansigte är blekt, men inte längre blodigt!