Göteborg den 17 Juni. De äro gångna dessa festens dagark-. — Det har varit lifligt, vänligt och varmt, men också en smula bråkigt. Ja, det var nästan för mycket på en gång; men när de nu äro förbi, dessa möten och festligheter, så ligga de för minnet i en ljus dager, med få eller inga skuggor. Göteborgs stad och invånare hafva häfdat den nordiska gästfrihetens gamla anseende. Många främlingar hafva varit upptagna såsom gäster inom familjerna, och alla hafva de varit bjudna deltagare i de gästabud, som aflöst hvarandra i Lorensbergs salar och park. Tal hafva hållits, sånger hafva klingat, hand har förenats med hand — en hjertlig och glad stämning har varit det helas lifsluft. Och sådana högtidsstunder äro ej likgiltiga för menniskorna. De gjuta en solglans öfver hvardagslifvets bestyr, och sinnet känner sig deraf både vidgadt och uppvärmdt. Äfven rent materiella förmåner äro dermed förbundna, hvilka företrädesvis komma de mindre bemedlade klasserna till godo. När ett och annat hundratal af främlingar så samlas på en ort, särdeles på grund af tillställningar sådana som de förevarande, tagas rätt många arbetskrafter i anspråk. Snickare, målare och andra handtverkare hafva egt nya arbetstillfällen. Bärarelagets män hafva varit mycket anlitade; hyrkuskar och åkare likaledes. Minuthandeln har haft förtjenst å såväl den balklädda, som den cigarrrökande publiken. Hoteller, restauratörer och konditorer hafva framför alla andra haft afsättning. Under sådana förhållanden lärer det väl ej vara obehörigt, om också staden fått släppa till några hundra, eller, låt vara, ett och annat tusen riksdaler i och för den gästfrihet, som kommunen såsom sådan haft till åliggande att utöfva. Skall man drabbas deraf med något öre på debetsedeln, så träffar denna utgift minst dem, som haft gagnet af den lifliga rörelsen, men mest dem, som deraf haft ingen ekonomisk fördel. Vi kunna således känna en oblandad tillfredsställelse af de nu slutade festligheterna, om det också naturligtvis alltid skall finnas något rum för den klandersjuka, hvarmed vissa naturer älska att ingjuta en droppa malört i all glädje. Att uti den mängd af olikartade anordningar, hvarom här varit fråga, ett och annat kunnat inträffa, som bragt förutseendet och omtänksamheten på skam, ligger väl i sakernas natur. Såvidt vi försport, hafva dock sådana fall ej varit många. Det är för tidigt att bedömma hvilken betydelse de hållna mötena kunna erhålla. Dock våga vi påstå, att hvarken publicistmötet eller konstnärsoch ritläraremötet skall blifva utan all frukt. De olika åsigternas utbyte bör lända till klargörande af många begrepp, men framför allt skall knytandet af personliga bekantskaper ut