Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 juni 1869, sida 2

vi säga, att bland de personer, som stå i mot sitt ursprung, samt att den äfven geslemnad. Det sätt, på hvilket de kejsersliga institutionerna hittills verkat, har för I gånger blifvit ombytta, men ministören har skunnat säga: vi hafva ett konservativt eller yDen. fjerde adressen härrörde frå chiserbiske deputeraden Miletic, som isynsnerhet förordade den federativa törfättng 3 ningens införande i rikets begge halfdelar. Det femte adressförslaget var öfverhusets, hvilket i det väsendtliga liknade Deak1 partiets i underhuset, endast att det var hållet i en mera högtidlig form. Förhandlingarne började den 13 Maj och slutade den 3 Juni; nästan alla riksdagens framstående män togo ordet antingen för eller semot det nuvarande statsrättsliga ordnandet at de ungerska förhållandena. Det bör framhållas som ett glädjande faktum, att Beusts och Andrassys verk, utjemningen mellan kejsarrikets tvenne halfdelar, framgick med seger ur denna strid med en pluralitet at 113 röster. På regeringspartiets sida talade grefve Andrassy, kultusministern Eötvös, justitizeministern Horvarth, Franz Pulsky, och till slutet äfven Franz Deak; på motpartiets sida Tisza, JOkoy, Ghiazy, m. fl. Af afgörande verkan voro specielt IIorvarths och Deaks tal. Justitizministern framhöll, att rikets begge halfdelar genom intressenas gemenskap voro fästade vid hvarandra, samt att det skulle vara till Ungerns egen skada, om det undandroge sig den ömsesidighet och de pligter, som följde af de begge ländernas förbindelse. Den absoluta sjelfständigheten bade Ungern redan för århundraden sedan uppgifvit genom att med Österrike afsluta den pragmatiska sanktionen; deremot vore landet för närvarande i besittning af all den politiska sjelfständighet, som kunde förenas med upprätthållandet utaf statsgrundlagen af år 1867. Ville man gå längre och arbeta på upplösandet af hvarje band, som fästade Österrike och Ungern tillsamman, så skulle detta icke blott vara skadligt, utan tillika mycket farligt för statens framtid. Deaks tal var mera beräknadt på hela folket än på dess representanter i underhuset och har just derigenom utomordentligt bidragit till att lugna den genom de sednaste valen så starkt agiterade sinnesstämningen. Den klarhet, klokhet och sans, som nästan alltid är förherrskande i Deaks tal, gaf honom äfven denna gång öfvervigten öfver sina häftiga motståndare. Resultatet af omröstningen helsades med stor glädje af regeringspartiet. En deputation af underhuset skall öfverlemna adressen åt kejsar Frans Josef. FRANKRIKE. Nu, likasom under alla de kriser, som det andra kejsardömet genomgått, råda i regeringens halfofficiella, officiösa och inspirerade organer tvenne strömningar, naturligtvis i olika grader, ända från den yttersta reaktion, representerad af Pays., till de mest liberala påyrkanden. Emellertid har den liberala strömningen alltmera tilltagit. Så skrifver ,,Constitutionnel: Pressen är nästan enstämmigt af den åsigt, att det ögonblick kommit, då allt det måste försvinna, som ännu sörefinnes af den utomordentliga koncentration af makten, som Frankrike — upprördt och oroadt — år 1851 medgaf, men endast med otålighet sedan kunnat fördraga. Vi förråda ingen hemlighet, då närmaste förhållande till kejsaren, erkänna många detta helt öppet som en nödvändighet. Kejsardömet har de facto sramör alla de monarkiska regeringar, som föregått detsamma, ett företräde, som måste betrygga dess tillvaro; det är grundadt på den allmänna rösträtten och på nationens nära nog enhälliga bifall. Men för att bibehålla denna regeringstorm, är det vödigt att aldrig komma i motsägelse nom allmän rösträtt valda representationen måste erhålla samma inflytande, som parlamenten i andra fria länder hafva. Det är obestridligt, att en så stolt och känslig nation som den franska icke åt kejsarens efterträdare kan lemna en sådan öfvervigt, som åt honom en gång blef öfrigt medfört allvarsamma olägenheter; en af dem är isynnerhet i ögonen fallande. Kejsardömet har aldrig kunnat åstadkomma någon ministerförändring; visserligen hafva innehatvarne af portföljer många alltid förblifvit densamma. Man har aldrig liberalt kabinett. Det kunde ej vara annorlunda, enär kejsarens kabinett uteslutande representerar kejsarens politik och idter. Ett sådant tillstånd bereder ganska betänkliga faror. Först och främst låter det ansvarigheten för allt hvila på statens öfverhufvud, t. o. m. ansvaret för enskildheterna i utförandet. Sedan kommer omöjligheten att hafva en regeringspersonal, som icke uteslutande representerar suveränens politik. För att ändra politik skulle således vara af nöden att ombyta suverän. — — — Det är af högsta nöden, att ministrarnes ställning blir sådan, att man kan opponera sig mot ministören, utan att synas angripa kejsaren. BELGIEN. Från Brissel skrifver en korrespondent om kejsarinnan Charlottes helsotillstånd följande till La Patrie: Enligt underrättelser, som jag anser vara tillförlitliga, ty de örskrifva sig från kejsarinnans egen omgifning, är det nu visst, att allt sedan urstinnans vistande i Tervueren lif och helsa återvända på hennes förr så bleka inder; hon är icke längre beständigt sängliggande och plågad af feber, hvilken i slottet Laeken undergräfde hennes helsa. Enligt hvad en af hennes läkare förklarat, kan försämringen af den med febern komlicerade sinnessjukdomen blott tillskrifvas det djupa intryck, som hennes älskade neveus, hertigens af Brabant, frånfälle gjort på henne. Först vid konungasonens i sistidne Januari inträffade död återföll denna, i sina förhoppningar och sin kärlek så hårdt träffade, arma varelse i ett tillstånd af matthet, som fängslade henne vid bädden. Den friska luften omkring det täckt elägna slottet Tervueren, därhusläkaren Bulkens förståndiga behandlingssätt, drottningens innerliga kärlek, den sympatiska omgifningen af anleten, i hvilka kejsarinnan kan läsa trohet, aktning och kärlek, ugnet, tiden, som skingrat det dystra minnet af kronprinsens död — allt detta har bidragit att väcka glädje och frid till lif hos kejsarinnan. Hennes tillstånd är sådant. att hon emellanåt skrifver i en hok