Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 juni 1869, sida 1

L SS — — tt —ä—— 2 ! — Allt fast och säkert, svarade Frolie med en blick af okufligt hat och blodtörst på Whiteleaf, — den bör arbeta bra; vill min vise broder att jag skall draga ur pluggen? Jag är färdig, och ännu innan många moln ilat öfver månen, skall hans kropp vara klufven likasom hans tunga alltid varit. — Nej, Peolic, inte ännu, svarade säckbiparen aårömmande, medan han tankfull ora synbarligen under inflytelsen af besynnerliga fantasier blickade upp till månen, — mina ögon äro inte längre klara, de äro för gamla; jag kan inte se om han skall dö ännu, — det är kanske ett större straff för honom att lefva, — vänta, — jag skall rådfråga ödet. — Är det min vise broders fästa ord? frågade schippevän med misskännelig missräkning. — Mitt sista; ödse skall döma honom; — Min vise broder har talat, svarade Frolic och aflägsnade sig bort mot hjubverket. — Förlorad! rosslade notarien, och hans ögon, som ej längre doldes at de blå glasögonen, rullade vildt i sina hålor, — förlorad — ingen räddning! O, haf förbarmande, jag vill göra åär rik och lycklig? Skänk mig endast lifvet, äfven om jag måste gå tiggande från dörr till dörr! Förbarmande, o, förbarmande! Gamle Rob stirrade ännu alltjemt orörlig mot månen, likascra hade hans själ redan lemnat sin hzäckliga stofthydda. (Forts.)