Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 juni 1869, sida 1

made Whiteleaf med darrande knän, ty han lät ej narra sig af detta skenbara lugn. — Har jag: inte redan sagt det? Ha, vi skola gå dit der mina skatter befinna sig: — jag har inte mycket, men nog för att uppväga ett hundraårigt lif. Whiteleaf, tätt intill hvilken schippewän höll sig, såg nu ingen annan utväg än att med möjligast största kallblodighet foga sig efter den befallande uppmaningen. vacklande och med en sista asskedsblick på den fångne Mac Leary följde han säckpiparen ut i fria luften, der gubben genast tog vägen till det öfvergifna sågverket. Stormskakad och månbelyst låg den gamla multnande byggnaden der. Många bräder, hvilkas spikar rosten förtärt, hade redan fallit ned från taket och sidoväggarne, andra hängde lösa, fästade blott vid en spik, och svängde i stormen likt urpendlar, medan vinden tjöt mellan brädfogningarne och de gamla hjulen samt framkallade en mängd klagande, nästan öfvernaturliga ljud. Den af dödsångest intagne notarien hörde allt detta med sasa, men han höll sig upprätt, och ehuru han raglade, följde ban dock sin förare in i sågrämnmet. Månen sken klart in I det till större delen öppna rummet. Whiteleaf såg sig ängestsullt omkring, men han upptickte ingenting, som kunde öka hans obestämda truktan. Allt omkring honom såg helt fredligt ut: De gamla brädstumparne, bjelkarne, kugghjulen och den på valsarne hvilande, till hälften förvittrade stocken, i hvilken ter töatjgg såghladet änny satt fast på samma punkt, ålt det hunalt vid är sista arbete för många är sö 2 2 säde sägkpiparen med — Lätt er der