Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 juni 1869, sida 1

såg den unge mannen lätt, att man genom björnen ville hindra honom från att fly. Beviset derpå erhöll han redan i nästa minut; ty knappt hade Frolic fästat kedjan, då han retade björnen genom en häftig stöt af en eldbrand och försatte honom i sådant raseri, att han fnysande hoppade högt upp i vädret, men i stället för att vända sig mot indianen, störtade han med vidt uppspärradt gap och nedplattade öron mot Mac Leary. Den sistnämnde tryckte sig förskräckt in mot väggen, en öfverflödig försigtighet, emedan kedjan endast räckte fram till nischens öppning och var för stark att kunna sprängas af björnen. Sedan den förgrymmade besten erfarit en häftig skakning i halsknotorna genom den våldsamma stöten, började han att hastigt gå fram och tillbaka framför nischen. Ett doft brummande och hans blixtrande ögon förrådde huru gerna han ville kasta sig öfver Mac Leary. Den unge mannen var nu således en fånge och bevakad af en pålitlig vaktare. flan aastagde en ångestfull blick på den gamle siäckpiparön och underkastade sig med förtviflans resignation sittöde. Annu hyste han det hoppet, att hans anförvandts hämndlystnad ej skulle vända sig mat den siste af hans slägt. Det verkade således lugnande på honom, då Rob och Frolic beredde sig att gå ut och den förstnämnde vände sig ili aotarien. — Kom, sade gubben skenhart lugn; ning; skulden skalj helzlåss imhan vi för evigt skiljas fån hvaranårå— lårt — tänker ni föra mig? stam