Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juni 1869, sida 2

——— — ———— A1L1 ) Ett testamente. För kort tid sedan dog Berlin en ganska välmående man, som i sitt testa. mente hade föreskrifvit att hans begrafning skulle försiggå på det allra enklaste sätt. Detta var s mycket mer oförmodadt, som den aflidne vari medlem at tvenne begrafningskassor, af hvilka de ålåg hvar och en att utbetala 100 rdr till begraf ningsomkostnaderna. Testamentet innehöll likvä i afseende härå följande: Jag har ofta förvåna: mig öfver att det gifves menniskor, som anse def vara alldeles nödvändigt att föra sina döda till de sista hvilorummet i en med glitter och plymer utstyrd omnibus, förspänd med fyra hästar. På sådant sätt har ofta en fattig familjs sista sparpenning gått åt och de sista smulorna vandrat at till pantlånaren, för att derigenom förskaffa den käre aflidne ,,en anständig begrafning. Jag föraktar en sådan tiggarehögfärd och föreskrifver uttryckligen att min begrafning får kosta högst 20 rdr och att återstoden at mina begrafningspengar, 180 rdr, skall utdelas till 18 nödlidande enkor efter personer, som dött i samma månad som jag och erhållit enkla begrafningar. Exemplet förtjenar efterföljd både här och annorstädes, säger den tidning, efter hvilken vi meddelat ofvanstående. Farliga husdjur. Vid en eldsvåda, som nyligen inträffade i Filadelfia, befann sig ett invid brandstället beläget hus i stor fara. En omkringstrykande menageri-egare, som deri uppslagit sin skädebana, fick brådtom att förflytta sina burar ut på gatan, men under den villervalla, som dervid uppstod, sluppo en bengalisk tiger, en jaguar och en varg lösa. Mängden vek naturligtvis häftigt undan för de ovanliga brandåskådarne; tigern gick icke långt, han kröp in i en vedlår och blef der pålagd fängsel. Jaguaren spatserade mycket lugnt framåt gatan och klef, utan vidare krus, in i förstugan hos en läkare, hvarest en mängd damer stodo och beskådade eldsvådan. Djuret smög sig emellan dem in i köket och blef der inspäradt. Vargen luffade beskedligt efter en promeierande herre och följde honom troget genom flera zator ända till hans hem. Först der fick den pronenerande klart för sig, att hans följeslagare var n varg och icke, som han i förstone trott, en und. Han blef nu icke sen att öppna och tillluta porten efter det beskedliga vilddjuret, hvilet sedan lätt fängslades.