Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juni 1869, sida 2

ner hade lyckats, så låge den unge lairde nu på Hurons botten, medan min anför. svandt skulle hafva blifvit bortdrifven aj Jer, för att utan rast eller ro genomirra verlden som en eländig förbrytare! Men mina ögon vakade, jag visste att ödets bestämmelse skulle gå i fullbordan. — Ni dömer hårdt, gode, gamle vän, svarade notarien med inre fasa, men till det yttre lugn, ty han kände att han endast genom den största öfverläggning kunde undgå en hotande fara, — sakerna synas för er i ett falskt ljus, ni har varit ett offer för stora missförstånd. Jag är föröfrigt inte den man, som ser på ett par tusen dollars eller anstränger sina gäldenärer. Jag vill genast ge er ett bevis derpå, i det jag förklarar mig nöjd med de elfva tusen dollars jag redan erhållit. Här äro qvittenserna, kasta dem i elden. Jag är till och med beredd att låna er unge frände ett par tusen dollars på obestämd tid och räntefritt, för att sätta honom i tillfälle att börja en ny lefnadsbana; — ja, det vill jag göra, min käre, vördnadsvärde vän; men var nu också ni förståndig, lugna er, och låt ert misstroende fara, — här är min hand. Medan Whiteleaf yttrade detta med allt större ifver, smögo hans blickar sig öfver till Mac Leary, och till sin uppmuntran varseblef han att ett skimmer af förhoppning flög öfver den unge mannens ansigte. Men då han slutat och frågande blickade wp mot säckpiparen, sjönk hans mod, och han insåg att endast den finaste list unde rädda honom från det straff, som len numera skoningslöse gubben hade betämt för honom. (Forts.) A