Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juni 1869, sida 2

fröjdade han sig åt menniskornas upprörda lidelser. Ännu hade ej ett enda ord blifvit yttradt i rummet; men då de rikligt närda lågorna slogo upp i den svarta skorstenen, tog säckpiparen till ordet. — Tag edra pengar, sade han till notarien, i det han upptog ur sin getskinnsväska de penningar Mac Leary hade lemnat honom, — räkna dem och säg mig hur mycket som fattas i summan, så att jag får ordna saken. Notarien räknade pengarne, och likasom hade denna beröring plötsligt lifvat hans mod, svarade han med ett visst sjelfförtroende: — Något öfver fyra tusen dollars fattas ännu, men låt oss taga en rund summa och säga fyra tusen. Resten kunna vi ju afräkna på den sorgliga irringen, som er irade slägting har varit underkastad. — Varit underkastad, upprepade gubben drömmande, men derefter blixtrade hans ögon, och hans hand höjdes hotfullt, ikasom för att ålägga den förskräckte notaien tystnad. Således vill ni pruta med mig om blodspengarne? utropade han hest, och tt vansinnigt raseri förvred hans ansigte, — köpslå med mig om pengarne, som ni illigt gaf ut för att obarmhertigt stöta nitt eget kött och blod ut i det eviga nörkret? Ni, som hade kunnat bevara si onom från det sista förfärliga steget, om 1 i gått ärligt tillväga, ni har pinat ochsi roat honom, till dess han slutligen i för; d 8 :iflan höjde sin hand till ett kallblodigt word och sålde det guldlockiga barnet ll er; — till er, förrädaren, röfvaren och ördaren! Ja, mördaren, ty om edra pla