Tätt efter honom följde Whiteleaf. Der skurkaktige notarien hoppades att åtminstone rädda sina penningar, hvilket för honom gällde högre än allt annat. — Men de hade knappt aflägsnat sig femhundra steg från qvarnen, då hans följeslagares envisa tystnad, oaktadt hans upprepade frågor, föreföll honom tryckande. Han började ångra att han ej hade åtnöjt sig med den erbjudna summan samt tagit det säkra för det osäkra. Han kände sig frestad att erinra säckpiparen om hans förra anbud och att vända om, sedan han erhållit de penningar Mac Leary lemnat gubben; ja, han skulle kanske ha smugit sig undan utan dem, men bakom honom gick den dystre tyste indianen och likasom stängde vägen för honom. Till allt detta sällade sig mörkret med dess otaliga fasor för ett skuldbelastadt samvete. Hemskt tjöt stormen mellan trädens toppar. Ån tillväxande, än aftagande likt orgeltoner brusade han öfver skogen; då dessa ljud bortdogo likt en döendes suck, så hördes det aflägsna brus, hvarmed den djupt upprörda sjöns vågor vräkte sig öfver hvarandra, skummande gnagde mot den skogbeklädda stranden och kastade sin hvita fradga upp mellan de skälfvande träden. Till och med de vänliga stjernorna förmådde ej mildra det intryck, som den förfärliga natten gjorde på den eländige ockrarens sinne. Omvexlande i skugga och i klar belysning drog den tysta gruppen framåt, allt! efter som månen frambröt i full glans ller jagande moln fördunklade hans msigte. Wbhiteleaf ryste. Han förbannade den l.