Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 juni 1869, sida 2

oroliga upp till henne, — och likväl, det kan ej vara annorlunda; — räck mi banden, unge man, se mig i ögonen — så — så, det är rätt; — öfverväg nu hu mycket jag lidit, föreställ er den smärta som sönderslitit mitt bröst och fört mi; nästan till grafvens rand, betänk allt detta unge man, och säg mig sedan om inge irring eger rum, om ni verkligen — ä min son — — — Moder, moder! utropade Fortis djup skakad och nedsjönk på knä framför mr Mac Ivor, öfverväldigad af sina känslor samt lutade sig öfver hennes hand, hvilker han fuktade med sina tårar. — Ja, du är min son, hviskade mrs Mac Ivor med halfqväfd röst, i det hor lade sin fria hand smekande på hans loc kiga hufvud. Men derefter lutade hon sig ned till sonen, och allt hvad hon hade lidit och hvad hon kände i detta ögonblick, allt förenade sig i den tåreflod, som hon nu utgöt öfver sitt återfunna barn. De båda döttrarne smögo sig närmare intill henne. Äfven de längtade att få helsa brodern. Med tårfyllda ögon blickade de ned till honom, men en viss skygghet afhöll dem från att afbryta eller störa den innerliga scenen mellan moder och son. Säckpiparen stod en stund tankfull framför den rörande gruppen; han fruktade synbarligen att störa den högtidliga tystnaden, som herrskade i rummet. Hans sestalt hade sjunkit tillsammans, och tydigare än någonsin visade förgängelsen sig hans färglösa ansigte. Händermaböll han ammanknäppta, och hans ögon hade rodlat, men visade ej några tårar. En egenlomlig, nästan öfverjordisk välvilja fram