Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 juni 1869, sida 2

och tänkte rycka en lycklig familj, framför allt det kära, guldlockiga barnet, i förderfvet. Jag ser den arglistige ormen, och högt ljuder det i mina öron: Djefvulen måste ge honom en hajs fenor, om han simmande skall hinna den aflägsna kusten. Tusendefaldig förbannelse öfver mördaren och den illistige förrädaren, som i mitt eget kött och blod såg ett välkommet verktyg för sina brott! Jag har hört och sett allt, och jag har lefvat länge nog för att afvärja olyckan från detta välsignade tak. Sålunda talande stod den gamle högländaren der, likt en profet från längesedan förflutna dagar, Hans halfslutna ögon voro riktade uppåt och en feberrodnad spred sig öfver hans insjunkna kinder. Det var tydligt att det själslugn, som han nyligen åtnjutit och hvilket gjorde det möjligt för honom att med klar blick ingripa i händelserna, nu stod i begrepp att åter öfvergitva honom. Den varma tillgifvenheten för stället och dess innevånare, mildheten och en obegränsad välvilja hade utöfvat sin rätt; det erfordrades blott en lätt anstöt för att göra den gamle familjevännen till domare och hämnare. (Forts.)