Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 juni 1869, sida 1

det, ty jag blir svag. Väl igenkände jag en likhet, men jag kunde ej tyda den. I dag deremot kan jag det: Anletsdragen äro en Mac Learys, och den, som bär dem, är mitt eget kött och blod, — är min broders sonsonsson. Men fråga vidare, fråga denna fru, hvars bröst hotar att sprängas af smärtan, fråga henne, hvems ögon den unge fremlingen har; fråga henne, hvems ljusa lockar smycka hans hufvud, och hon, likasom jag och de arma barnen, som stå bredvid henne, skola nämna ett namn, som än i dag, ehuru jorden betäcker det stelnade hjertat, nämnes med aktning och kärlek i detta hus och i hela staten. Så mycket för er, emedan ni varit min olycklige anförvandts rådgifvare; nu må ni göra och låta hur ni vill. Jag har fullgjort min uppgift som anklagare, — endast som domare har jag numera att tala med er, och detta är icke stället derför. Efter den gamle högländarens tal, hvilket han framsagt utan synbar möda, tycktes alla de närvarande likasom blifva förstenade. Mrs Mac Ivor och hennes döttrar hade vändt sig till Fortis och betraktade under obeskrifliga känslor det öppna ansigtet, som den unge mannen hade sänkt under sin själskamp, och öfver hvars kinder tårar rullade. Men ju längre de betraktade honom, desto förtrognare föreföllo dem hans drag, och likväl vågade de ej, efter den nyss rönta förfärliga irringen, att fullt tro hvad de hört, eller att genom ett yttrande bryta den ödesdigra tystnaden. Då framträdde säckpiparen till dem. — Jag tänkte att det skulle bli annorlunda, sade han oändligt mildt och sorgset,