Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 juni 1869, sida 1

hyftat hufvudet, ehuru ännu med ett uttryck af tvifvel i sina anletsdrag. Men då han vände sig till långe Rob, för att genom ett afgörande anfall äfven besegra hans envishet, ifall han ej hade rubbat den, kände han att en iskyla genomträngde honom vid hans anblick, och att hans vältalighet svek honom. Rob hade nemligen rätat ut sin väldiga gestalt till hela dess längd; hans ansigte hade återfått en lätt anstrykning af lifsfärg, och i det han riktade sina ögon genomträngande på notarien, tycktes deras glans ökas, medan ett svagt leende hvilade öfver hans drag. Likasom afvärjande upplyftade han sin högra hand mot Dougal, hvilken synbarligen ej kunde afvakta den tidpunkt, då det skulle medgifvas honom att åter deltaga i förhandlingen, den venstra deremot hvilade i den raggiga getskinusväskan, som från hans gördel hängde ned framför honom. — Ni uppkallar de döda till vittnen, började han långsamt, — välan, så må de döda tala. Ödet går i fullbordan, alldeles som jag länge har förutsett det. Fråga fremlingen derborta hvad som blef af barnet, hvilket gick förloradt i den svarta dyn; fråga honom, och han skall berätta hvad han anförtrodde mig förliden natt. Han skall med skriftliga intyg bekräfta, att ett vandrande ziguenarband fann den sjuke, halfstelnade gossen i samma träsk och tog honom med sig. Han skall äfven berätta och bevisa, att samma ziguenare kort derefter sålde barnet till en tysk adelsman, som uppfostrade det omsorgsfullt och gjorde det till en redbar man.