Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 juni 1869, sida 1

betraktade honom med stora ögon, — men vore det inte möjligt, antingen att ert minne sviker er, eller att gumman då, i stället för att anbringa ett födelsemärke, hade försökt att utplåna det? Öfverläggen väl allt detta, mina vänner, och frågen er om de högst tvifvelaktiga uppgifterna af en person, hvars förflutna lif knappt kan vara en borgen för hans trovärdighet, äro egnade att beröfva en moder sitt barn, två systrar sin broder och slutligen en stor egendom sin rättmätige arfvinge och egare? Nej, något dylikt kan icke, bör icke och skall icke ske, så länge jag ännu har medel och ord att till och med inför rätta bekämpa orättvisan. Jag påstår således: Af de båda gossarne funno den gamla gummans barnbarn samt hans sköterska döden i kärret, och att denne unge man, som genom tviflet om sin börd måste vara uppskakad i sitt innersta, är den sanne Mac Ivor. Jag skall till mitt sista andetag försvara detta påstående intör hvarje domstol; hela verlden, himlen och jorden uppmanar jag att bevisa motsatsen; till och med det olyckliga barnet, som var bestämdt att i sin späda ålder förlora lifvet på ett så gräsligt sätt, uppkallar jag till vittne, för att ej låta det orätta segra öfver det rätta! I det den öfvade advokaten med listig beräkning småningom höjde rösten och skenbarligen råkade i en ädel hänförelse, lyckades han verkligen att rycka en del af sina åhörare med sig. Han varseblef åtminstone med inre tillfredsställelse, att modern och hennes döttrar med en blandning af ängslig spänning och tacksamt deltagande följde hans ord, samt att till och med den unge lairden åter hade upp