Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 juni 1869, sida 2

svepte derför den sjuke pojken i ett täcke och tog vägen öfver träsket redan samma natt. Detta var det sista man hörde om henne. Hon kom aldrig fram till mor Carrys koja, lika litet som hon återvände till sitt eget hus. Man sökte efter henne och fann henne, stackars menniska, drunknad ien torfgraf. Men man sökte förgäfves efter barnet; det hade säkert sjunkit ned i dyn. — Hvilket af de båda barnen? frågade Fortis nu med ett så förtvifsadt uttryck, att alla betraktade honom med förskräckelse och med stigande förvåning märkte, att han hade nedsjunkit likblek på en stol och med outsäglig spänning betraktade Dougals firglösa läppar. — Det må andra än jag afgöra, svarade Dougal till hälften vänd mot Mac Ivor, som ej rörde sig i sin sammansjunkna ställning, — hvad jag berättar skall endast tjena till att uppdaga sanningen. Jag vet sjelf hvad jag tror, men det bestämmer ingenting. Vid denna förklaring lutade Fortis sig tillbaka i sin begrundande ställning; det arbetade våldsamt i hans bröst, men att betrakta Eva såsom han kort förut hade gjort, det vågade han ej. Det föreföll honom som om ett länge efterlängtadt mål nu låg helt nära llonom, men att hans lif utsträckte sig som en ändlös öken der bortom. Äfven modern och hennes döttrar besunno sig i en andlös spänning; de insågo kanske hvad som förestod och kände sig djupt uppskakade, medan Whiteleaf småningom började ana, att en oundviklig ara hotade hans. så väl anlagda planer. — Min syster var således borta och