Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 juni 1869, sida 2

slöfte, hvarför mitt lif blef förlängdt änm ett par dar. Han derborta, — härvie böjde han sitt hufvud mot den unge lair. den, — kan bäst säga och intyga om jag har talat osannt. Han är densamme Rob Mac Leary, på hvilken mor Carry en gång tatuerade märket; samme Rob Mac Leary, som intalades af sin mormor och försågs med nödiga medel för att kunna uppträda i detta hus och inom denna familj såsom son till den fordne lairden till Mac Ivors Castle. Rob Mac Leary, hör mig, utropade han med den yttersta ansträngning, — Rob Mac Leary, bestrid mina ord om du kan. En konvulsivisk darrning skakade vid dessa ord den unge lairdens hopsjunkna gestalt. Derefter satt han åter likasom förvandlad till sten, känslolös för den fasa, som visade sig i hans systrars anletsdrag, känslolös för den förtviflan, hvarmed hans moder yred sina händer. — Så skall jag då likväl förlora min förstfödde? utropade mrs Mac Ivor med ett obeskrifligt smärtsamt uttryck, — jag skall förlora honom, utan att han vågade försöka att intaga det tomma stället vid sin fars bord? Fortesquieu, min son, se mig i ögat och säg mig om du är min son. Frukta ej, mitt arma barn, om alla menniskor vände sig ifrån dig med förakt, och om du än vore belastad med ett mord, så skola de likväl inte betaga mig rättigheten att kalla mig din mor, — att gråta med dig öfver det förflutna. Tala, Fortesluieu, jag är beredd på allt! Säg att man vilseleder dig och mig, och jag vill to dig allena! (Forts.)