Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 juni 1869, sida 2

unge lairden Mac Ivor. Hon lemnade honom halsbandet, och haltva brefvet, märket på axeln hade hon redan förut gifvit honom, och hon skulle troligen redan för längesedan ha skickat honom öfver hafvet, om det inte hade förefallit henne för svårt att skiljas från honom. Gamla Carry förtjenar således knappt någon förebråelse, hon handlade af ömhet för sin slägting och ville tillika låta sin svågers profetia uppfyllas — — — Och den skall uppfyllas, afbröt säckpiparen den utmattade Dougal med ihålig, dock fast röst. Alla blickar riktades mot den gamle, som åter stod orörlig, samt vändes mot Dougal först då han gaf ett tecken att han åter ville tala. Ängsligt lyssnade alla, ty den sårade kunde i hvarje ögonblick draga sitt sista indetag, och ännu var ej den slöja helt och hållet lyftad, som sväfvade öfver den örmente arfvingen till Mac Ivors qvarn. — Saken skulle kanske ha fått ett godt lat, fortfor Dougal efter en kort hvila, — lesto heldre som den unge Rob Mac Leary jelf inte hade någon aning om det verkiga förhållandet. Men till hans olycka ände jag saken desto bättre och ställde å till, att den af gumman honom anförrodda falska hemligheten äfven kom mig ill nytta. Allt gick bra, det skulle hå ått bra ännu längre, om inte — — — Dougal, håll dig till saken! inföll u säckpiparen med graflik röst, — kom våg bvad jag fordrat af dig och förspill tiden med onyttig klagan. — Nå väl, återtog Dougal med ett utyck at trots, — då återstår mig inte ycket mera att säga — jag har löst mitt