Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 juni 1869, sida 2

Någon hemlig afsigt måtte käringen ändå ha, tänkte jag för mig sjelf i det jag kröp tillbaka sakta, men beslöt att först då föra saken på tal mellan mor Carry och mig, när jag kanske kunde ha någon fördel deraf. Jag smög mig således ett stycke tillbaka, nalkades derefter kojan med bullersamma steg, och då jag inträdde, kom mor Carry emot mig ovanligt vänligt. Hon försäkrade mig att hon hade väntat mig redan i en timma, och att hon hade sett mig gå öfver träsket. Också köttet hade hon sett och igenkänt det som hälften af en nyss slagtad gumse. Hahaha! Den gamla häxan! Jag teg med hvad jag visste, och vi skiljdes som goda vänner morgonen derpå. Jag bar länge denna hemlighet inom mig; flera gånger undersökte jag den lille Robs axel och fann till min förundran tätt invid hans hals ett brunt märke, som mor Carry hade ditsatt med sina djefvulskonster. Men emedan hon var alldeles salen i lille Rob och kallade honom sin sonson, så glömde jag hela saken och änkte derpå först tjugo år derefter, då won kände sitt slut nalkas och skickade nig för att hemta hennes sonson. Hon ade att hon hade en vigtig hemlighet att nförtro honom, och detta gjorde mig lyfiken. Hvar jag fann Rob Mac Leary rör in-. en numera; hur fort vi hunno fram till hor Carrys dödsbädd behöfver jag intel: eskrifva, och inte heller huru jag lyssi ade på hela samtalet. Hufvudsaken var tt mor Carry tänkte ge sin sonson ett sta bevis på sin tillgifvenhet derigenom, t tt hon utgaf honom för att vara denli