Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 juni 1869, sida 2

gen, så att jag kunde se mor Carry, hvi ken satt framför elden med gossen p knäna. Och hvad tro ni väl att den gami häxan gjorde? Hahaha! Mor Carry va slug som fan; hon hade klädt af pojken och jag såg med mina egna ögon, hu hon höll i högra handen ett litet instru ment, hvarmed hon oupphörligt stack dei arme ungen i axeln. Det såg kansk värre ut än det verkligen var, men pojker skrek som en gast, och jag såg blod, — om än inte så mycket, som en god vär nyligen tappat af mig. Mac Ivor spratt till vid denna anmärk ning, men förändrade föröfrigt ej ställ ning. Dougal drog djupt efter andan några ögonblick, bet ihop tänderna, synbarligen för att dölja en häftig smärta, och fortfor derefter: — Det hade blödt, det kan jag svära på, ty i den tanken att gumman tänkte mörda barnet för att bli det qvitt, stod jag just på vippen att rusa in och hindra henne, då det föll mig in, att hon i så fall svårligen skulle ha smekt och jollrat med barnet, som hon nu gjorde. Jag låg således stilla och spejade vidare. Först längre fram har jag förstått hvad käringen åsyftade, men då ansåg jag henne som förryckt. Sedan hon nemigen en stund hade stuckit den skrikande o0jken i axeln, lade hon åsido instrunentet — jag tror det var en liten knippa ynålar, — hvarefter hon började gnida len sårade axeln med en brun rot. Slutigen bultade hon ett stycke rot mellan vå stenar och lade det omsorgsfullt på let sårade stället, hvarefter hon klädde len lille skrikhalsen och lade honom på n hög af varm aska.