Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 juni 1869, sida 2

hufvudändan af den på båren hvilande inhöljda gestalten. Hans blickar hade under denna tid sorgset vandrat från den ena till den andra af de i rummet varande. Kärleksfullt hvilade de på mrs Mac Ivor, som ej tycktes kunna lösrycka sina blickar från Fortis; kärlekssullt på de båda systrarne, hvilka dels lyssnade till Fortis uppmuntrande ord, dels visade sin moder den ömmaste uppmärksamhet. Men äfven på Fortis sjelf hvilade gubbens blickar, hvarvid ett välvilligt uttryck flög öfver hans skrynkliga ansigte. Derefter riktades de med ett obeskrifligt smärtsamt uttryck på den unge lairden, hvilken likasom förlamad oafbrutet stirrade på den inhöljda kroppen, och slutligen stannade de på notarien med ett sådant uttryck af hat och afsky, att den listige lagkarlen ej vågade: upplyfta sina ögon, ehuru de skyddades af de blå glasen. EEDå Eva afbröt Fortis med de orden, att Rob önskade tala, stod den gamle ännu likasom bruten till ande och kropp. Men knappt hörde han denna indirekta uppmaning, förrän han med en våldsam ansträngning rätade ut sin gestalt till hela dess längd, och genast inträdde en ljudlös tystnad. — Ja, jag vill tala, till er glädje, till er välsignelse, började han sakta, men ökade röstens styrka; — hvad jag sade för tjugo år sedan har blifvit sanning; den unge lairden sätter sig vid sin faders bord, på sin faders plats, och mitt eget kött och blod dör en våldsam död! O, Mac Learys! En snöstjerna herrskade öfver deras samilj, medan en god stjerna följde Mac Ivors.