Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 juni 1869, sida 2

— De skola ej vara det, återtog Fortis och tryckte hänryckt hennes hand, — blicka med förtroende mot framtiden, ty: Sorgens tårar skola ju föda glädjens, och då, miss Eva — dyraste Eva — o, huru mycket, huru oändligt mycket har jag ej att meddela er, — hvilket nu hotar att spränga mitt bröst — — Jag tror att Rob vill tala, afbröt Eva bäfvande, i det hon mildt drog tillbaka sin hand, ty i tonen af hans stämma hade hon märkt något, som hon hitintills aldrig hade varseblifvit hos honom, och som nu plötsligt med centnertyngd vältrade sig på hennes själ. Men hvad hon tänkte, och det var en hel mängd af tankar, som sammanträngdes i en enda bitter sjelfförebråelse, det stod skrifvet i hennes hulda, af djup purpur betäckta ansigte, då hon lade sin hand mot hjertat, likasom för att hämma en häftig smärta, samt blickade uppmärksamt bort mot säckpiparen. Sedan Fortis första helsning hade endast några minuter förflutit, så hastigt följde de korta anmärkningarne på hvarandra. Om säckpiparen hade haft för afsigt att framkalla en för sina hemliga syften lämplig, högtidlig sinnesstämning, så hade detta lyckats honom i högsta grad genom hans sällsamma, nästan spöklika uppträdande. äfven hans hållning och lrägt, oafsedt likuttrycket i hans ansigte, bidrogo att föröka den allmänna oroliga spänningen; dertill kom äfven schippewäns liseende, som plötsligt tycktes hafva glömt alla de bruk han lärt af de hvita. (Forts.)