Högländaren.?) Roman af Balduin Möllhausen. (Fri öfversättning af Sigfrid Nyberg.) ANDRA DELEN. Den väldiga gestalten hade sjunkit tillsammans; djupt hade de annars så raka knäna böjt sig under den jättelika kroppens tyngd, och i det han orörlig samt med glasartade ögon stirrade bort mot bordet, erinrade han lifligt om en förtorkad, tusenårig mumie. Hans ansigte hade blifvit ännu magrare än förr, ett obeskrifligt lidande uttryck, som man ser hos lik, från hvilka själen skiljt sig under svåra plågor, hvilade öfver detsamma, och liksom hade hvarje blodsdroppe försvunnit derifrån, föreföll det som en af gult vax formad mask. Sedan han stått en stund i den öppna dörren, lät han sina matta blickar långsamt sväfva öfver de närvarande. — Ingen fattas, sade han derefter med ihålig röst, — men skall intet obehörigt vittne intränga hit? — Var obekymrad, svarade mrs Mac Ivor bäfvande, ty hon hade känt säckpiparen för länge för att ej ana, att han ej medförde någon glad underrättelse, — var obekymrad, gode Rob, ingen skall störa oss: men ni är matt och trött; sätt er vid kaminelden och uppfriska er först; sedan skola vi prata som vanligt.