Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 juni 1869, sida 2

—— ——ö — — —————— aäA sigte bleknade, och han vände sig bort för att dölja det. Modern och systrarne förskräcktes; men notarien log triumferande i sitt inre. Bakom sina blå glasögon hade han oafrändt bespejat den unge sairden; äfven han hade märkt den synbara förändringen i hans anletsdrag. — Något annat måtte ligga bakom det der, tänkte han, men högt sade han: — Min stackars unge vän, hoppas det bästa af framtiden. En blick af så oförsonligt hat, att han skyggade tillbaka och ej vidare vågade tala, träffade honom från Fortesquieus ögon. Han kämpade för att finna ord, men innan han hade återhemtat sig, hördes manliga steg i förstugan, och i nästa ögonblick stod den gamle högländaren i den öppnade dörren. — Gode Rob, vi ha väntat dig länge, ropade Eva mot den inträdande, glad öfver att kunna leda samtalet på ett annat ämne. Men derefter hämmades hennes röst, och likt de öfriga i rummet blickade hon förskräckt bort emot säckpiparen. Som vanligt, då han afsåg att framkalla tt djupare intryck, hade han äfven i dag klädt sig fullständig höglandsdrägt. Till och med de gamla vapnen, skölden och len korta stötvärjan, saknades icke. Men letta hade knappt väckt någon uppmärksamhet, om ej en så stor förändring hade öregått i hans hållning och anletsdrag, tt den ängsliga beklämning, som hans temlighetsfulla uppträdande framkallade, yntes mer än rättfärdigad. — (Forts.)