Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 juni 1869, sida 2

han åter upp för att med fördubblad häf ighet börja sin vandring. Redan flera gånger hade hans moder och systrar bedt honom, att för en stund dämpa sin rörlighet och sätta sig hos dem. Vanligtvis besvarade han detta med ett tvunget skratt och den förklaringen, att han alltid varit på rörlig fot. — Det är inte min skull, tillade han hänsynslöst, — att jag inte har blifvit sådan man vill ha mig. Om det berott af mig, skulle jag svårligen ha stannat tjugotvå år i Skottland, för att kastas omkring bland fremmande menniskor som en öfverflödig möbel. — Mr Mac Ivor! utropade Whiteleaf halfhögt och med förebrående stämma, i det han förstulet, men med slug beräkning visade mot lairdens moder, hvilken med en smärtsam suck hade lutat sig djupare ned öfver sitt arbete. — Ingen gör dig några förebråelser, anmärkte Eva svårmodigt, — tvärtom äro vi alla med glädje beredda att försona hvad ett sorgligt öde felat mot dig. Fortesquieu hade med en otålig axelryckning åter börjat sin vandring. Evas milda ord, likasom hans äldre systers förebrående blick, måtte dock hafva berört honom djupare, ty han stannade plötsligt och sade med en anstrykning af vekhet: — Vredgas inte på mig derför, utan tro att jag ville ge mycket om jag kunde ändra mitt förflutna. Jag vet att oändligt mycket fattas mig ännu, och månader torde gå förbi innan jag har hunnit vänja mig vid min nya ställning. Det skulle gå lättare, om minnet af det förflutna — — Härvid afbröt han sig hastigt, hans an