dessa taktslag, likasom för att derigenom mildra sin sinnesrörelse och fördrifva tiden under den tystnad, som hans söljeslagare envist bibehöllo. Och derunder jublade fåglarne, de späda gröna bladen hviskade, då vinden for genom de ännu ej fullkomligt beklädda grenarne. Äfven inom sitt eget bröst förnam Fortis detta jubel, och hans hjerta klappade så häftigt, som ville det spränga den vägg, som skiljde det från dagsljuset. Allt som låg bakom honom var glömdt; äfven den fara, som hade hotat honom. Inom honom glänste i ofördunkladt solsken de ljufvaste förhoppningar, oaktadt de hastigt framdrifna, hotande molnlagren på himlen kastade skuggor öfver nejden. Han kände sig frestad att omfamna den långe högländaren och den dystre indianen, så lätt och lycklig kände han sig, och ännu länge, sedan de hunnit utom hörhåll från qvarnen, ljöd för hans själ det raska tretakt-slamret: Den älskade Eva — den älskade Eva. (Forts.)