grannhet, hvarmed Evas bror, den unge lairden — — — Den unge lairden? utropade säck. piparen och hans ansigte blef likblekt, — den unge lairden? Han är kommen — och skall, — ha, fremling! En i gift dränkt yxa har gräft sig in i den hundraåriga stammen, — men hvad gör det? Den hundraåriga märgen är dessutom förtorkad, och dessa matta ögon skola stå öppna ända till det afgörande ögonblicket: — de äro blinda — de sågo endast till hälften hvad som skulle komma. Och utan att invänta något svar af Fortis, gick han mot skogen. — Följ mig, fremling, sade han kallt och lugnt, i det han gick förut, — följ mig; framför min eld är plats nog för er, der vill jag läsa i er själ, innan jag för er till det ängsligt väntande barnet. Beslutsamt trädde Fortis i piparens fjät, och till honom slöt sig derefter inianen. Den värfriska skogen upptog de tre tigande vandrarne. På slingrande stigar nalkades de den gamla qvarnen. Sedan de hade gått ungefär en halftimma, befunno de sig på ringa afstånd från den nya qvarnen. Rundtomkring dem begränsades utsigten af den täta skogen; men af det pustande ljud, hvarmed ångan utstöttes i regelmessiga pauser ur den höga skorstenen, anade Fortis att hans älskades hem låg derborta. — Afven det lifliga tretakt-slamret framträngde tydligt till honom, och det föreföll honom som lämpade den långe skotten sina steg derefter. Ofrivilligt gick Fortis i samma takt, och derefter började han i tankarne räkna