nom, han kommer och — mitt eget kött och blod, — allsmäktige Gud! Han dör en våldsam död. Uppfylld af oemotståndlig fasa blickade Fortis upp till det smärtsamt förvridna ansigtet, som med fuktiga ögon stirrade mot himlen. Åter var han frestad att anse gubbens sällsamma ord som utbrott af ett rubbadt förstånd, ehuru indianen, med sin egendomliga sinnesriktning, betraktade den gamle som ett bögre väsen, — men den djupa smärta, som låg i rösten, ja i hela det hemlighetsfulla väsendet, öfvertygade honom hastigt om motsatsen. Innerligt medlidahde intog honom, och uppfylld af dessa känslor fattade han gubbens hand. — Arme man, sade han vänligt tröstande, — hvad som än smärtsamt må röra sig inom er, så hängif er dock ej viljelöst åt er sorg; det finns ännu menniskor, som med kärlek äro fästade vid er ljuslockiga älskling och vid er, samt gerna skulle vilja understödja er höga ålder. Robs ansigte syntes förklaradt, och synbart rörd betraktade han Fortis, i det han sade: — Gud signe er för dessa ord, fremling; de äro värdiga en man, mot hvars starka skuldra min älskling hädanefter skall stödja sig; de äro värdiga en man, som är kallad att vaka öfver det faderlösa husets ära. — Gud gifve att jag berättigades att ansvara för huset Mac Ivors ära, svarade Fortis af upprigtigaste hjerta, — och jag skulle göra det troget och redligt, så sannt mig Gud hjelpe, och med sanima samvets