ögon; jag ser ej längt tillbaka. Ja — detta ansigte är mig bekant, jag ser långt in i framtiden, — det är bestämdt att grunda den guldlockiga älsklingens lycka. — — En omväg, frågar ni, fremling? fortfor han i lugnare ton. — O, jag inser att hvarje omväg, som fördröjer ert sammanträffande med det sköna barnet, förefaller er ändlös; men tålamod. — Ni får ej se barnet i dag, — inte i morgon, — men ni skall träffa det för att derefter aldrig skiljas från hennes åsyn. — Men för Guds skull, hvart tänker ni föra mig? frågade Fortis, som dömde efter säckpiparens ord och började betvifla hans sinnesredighet. — Uvarthän? ropade Rob, och för första gången märkte Fortis att ett uttryck af outsägligt själsqval visade sig i de fårade anletsdragen, — hvarthän, unge man? Icke dit ert hjerta längtar, icke dit, der edra blickar sänka sig i det kära barnets ögon. — Ni söljer mig, fremling, till min härd, der jag, — — fremling! afbröt gubben sig plötsligt med genomträngande stämma, medan hans ögon inflammerades och hans torra fingrar krampaktigt omsattade Fortis axel, — fremling, mina ögon äro gamla, så gamla att jag trodde tärarne vara förtorkade, och likväl har jag gråtit bittert, — lika så bittert som för hundra vintrar sedan! Jag har spejat efter honom tills mina ögon nästan förblindades, och nu, då han har kommit, är det mitt eget kött och blod, — och ödet har ljugit — ljugit! Dock nej, ännu åro mina ögon öppna, ännu skådar min! ande i sjerran, — jag ser honom — han kommer — lockigt är hans hår likasom nans fars, blå hans ögon — jag ser ho