Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 maj 1869, sida 2

— En gång väl öfver bord, måste ha ha en hajs fenor för att kunna simma til land. — Må fan ta ert prat, långe Rob! ro pade Barrow häftigt, — om ni slår er på att lyssna, så borde ni åtminstone öppna öronen tillräckligt, för att förstå rätt. Ni skulle då veta hur meningen var och inte göra dumheter. oo Jag vet hur meningen var, svarade säckpiparen och riktade sina blickar genomträngande på Barrow, oaktadt de båda fartygens häftiga rörelser, — jag behöfver inte fråga mina öron om råd; jag ser längre än en skeppares och en notaries ögon hinna; jag ser hur jag bör bandla för att få båda till att ångra sina ord. — Ja så, allt det der ser ni? frågade Barrow, som dolde sin fruktan under ett brutalt hån, — om ni ser så mycket, så må edra ögon vara fördömda. Jag bryr mig fan derom, ifall ni ser helvetet lika tydligt framför er, som jag nu ser ert nötskal till kanoe. — Ni skall likväl bry er derom, Barrow, återtog högländaren och upplyftade sin fria hand likasom hotande, — men man låter ofta ufven undkomma för att kunna få fatt i gamen, och så tänker jag göra med er. Båtsmannen förstod ej liknelsen och blickade frågande mot långe Rob. — Barrow, hvad har advokaten erbjulit er, om ni återkommer till qvarnen med fremlingens saker, men utan fremlinzen sjelf? frågade nu säckpiparen. Barrow nedslog ej sina ögon, men hans änder knastrade mot hvarandra. — Jag förstår. inte edra fördömda dumieter, sade han slutligen med ansträng