Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 maj 1869, sida 2

———— —— —— Hånskrattande sågo de mördarens sasa, då han upptäckte att vattnet var endast några få tum djupt och mycket för grundt för att kunna betäcka en menniskokropp; hånleende visade de med sina klolika fingrar mot honom, då han, obekymrad om kylan, förgäfves genomsökte flodbädden i en vid krets efter den mördade. Han måste vara lätt som ett dun för att kunna bortföras ötver stenmassorna i den grunda strömmen, hviskade den ena furien till honom. De ha funnit och bortfört honom, hviskade en andra. Det är kanske inte det rätta stället, tröstade en tredje med skenhelig min, i det hon förde honom tillbaka till stranden för att närmare undersöka stället. Men der hånskrattade hon, då han lutade sig ned och trefvade på sandsluttningen samt fann en klädesremsa, hvilken han genast igenkände som en del af Dougals rock. Den hängde vid en framskjutande rot, vid samma rot, som hade hejdat den nedstörtande kroppen och bibehållit den i sittande ställning. Betviflar du ännu att man har funnit och bortfört honom? frågade den skenheliga furien betänkligt. Helt förekommande hjelpte hon honom derefter uppför stranden. Men der lutade hon sig tungt öfver honom; hon kastade en mörk slöja öfver hans ande och lät honom nedsjunka på samma ställe, der Dougal träffades af den sista, dödande stöten. (Forts.)