Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 maj 1869, sida 2

och dit fördelade de sig på hans väg; de förvandlade sig till grodor, paddor, ugglor och getmjölkare, och då han gick förbi dem, förskräckte de honom genom sina rop. Och namnet Dougal upprepade de alltjemt, än kraxande, än brummande i djup bas; och derunder skrattade ufven hånfullt. Mac Ivor påskyndade sina steg och började slutligen springa, men furierna följde honom i håälarne likt ett koppel ursinniga hundar. Ursinnigt svängde de sina gissel och indröpo med hvarje slag nytt gift i hans själ; de hånskrattade i hans öron, medan deras torra klor lade sig omkring hans strupe och hotade att strypa honom, så att hans ögon framträngde ur sina hålor. Sålunda gick det med rasande hast utefter den mörka skogsvägen till den gamla qvarnen och i en vid båge omkring denamma. Ty furierna förde honom, oaktadt leras tillväxande raseri, långt afsides, så att han knappt kunde skönja ljusskenet säckpiparens fönster. Derefter förde de honom längre ofvanför åter tillbaka till strömmen, till dess han slutligen uppnådde len af det utgjutna blodet fuktade punken på stranden. Furierna drogo sig tillbaka och betrakade triumferande sitt offer, då han noga indersökte marken och tveksamt sträckte ig fram öfver strandbrädden. De obser-. serade huru han lutade fram den öfre lelen af sin kropp, huru han ej förmådde äcka vattnet med armarne, och huru han lutligen varsamt gled utför sluttningen ör att övertyga sig om de iskalla vågornas djup och likets läge.