Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 maj 1869, sida 2

det flämtande ljuset, tills detta småningon förvandlades till ett bristande öga, son blickade honom djupt in i själen. Men furierna hviskade vidare och gåfvc honom goda råd, att det var säkrast at öfvertyga sig om den mördades läge och vältra några stenar öfver honom. Ty de döda tycka ej om den eviga vätan i vattnets djup, utan de vilja blifva begrafna och återkomma derför alltid till vattenytan. Mac Ivor insåg det riktiga i denna varning och begrep att först sedan han vidtagit alla försigtighetsmått, skulle lugnet återkomma till hans själ. Villigt lånade han således de hviskande furierna sitt öra. De tycktes ju mena så väl med honom och voro så hjelpsamma. Den ena räckve honom hans kläder, den andra hjelpte honom att påtaga dem, åter andra lyssnade för honom utåt förstugan och dämpade ljudet af hans steg, då han smög sig ut, så att ingen hörde eller såg honom. En klocka i huset slog tolf i detsamma. — Spöktimman! hviskade det här, — mod! hviskades från ett annat håll, — lyckan står den djerfve bi! hviskades det i korus, och derefter visade de tjenstaktiga furierna honom vägen från gården ned till strömmen. Och de susade för hans öron, så att han ej längre hörde siktens gräsliga slammer, samt visade honom på afstånd påsar med guld, som han ostraffadt skulle kunna förslösa. Men sedan de först lockat honom ifrån byggnadernas grannskap, begåfvo de sig bakom honom. Först helt sakta och varsamt drefvo de honom till skyndsamhet, så att hans blod började lugna sig. Men detta falska spel varade icke länge. Hit