Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 maj 1869, sida 2

nombryta den för att sätta den förrostade sågen i rörelse och tränga den på valsarne hvilande stocken mot de skarpa sågtänderna. Timmarne förflöto emellertid, och det blef natt. Ojemnt, likasom denna verldens skatter, var äfven sömnen tilldelad menniskan. Ljufva drömmar lekte omkring det sorglöst slumrande barnet; dess jemna andetag hördes af den ömma modern och lörlänade äfven henne en ljuf ro. Orörlig samt otillgänglig till och med för drömmarne snarkade den trötte arbetaren, medan några af hans vakande kamrater anlitade tobakspipan för att ej öfvermannas af tröttheten, medan de omvexlande hvilade en stund, rörde om elden under ångpannan, reglerade ångan, matade qvarnen och undanskaffade det färdiga mjölet. Men äfven förtviflan vakade, och i dess följe befunno sig furierna samt svängde med sina torra armar sina giftdrypande gissel. O, huru väl de känna vägen till sina offer. Antingen dessa befinna sig i brottets mörka kyffen eller i palatsernas strålande salar; aldrig förfela de den rätta dörren, aldrig begå de ett misstag i valet af den, med hvilken de ämna uppföra en afgrundsorgie. Afven kring Mac Ivors läger samlade de sig och visade honom gräsliga bilder samt hviskade ohyggliga ord i hans öron. Namnet Dougal sväfvade beständigt på deras läppar. De frågade om den mördades lik låg tillräckligt djupt i vattnet för att ej märkas af en förbigående, så att Mac Ivor reste sig upp med fasa och, gripen af dödsångest, stirrade orörlig på