Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 maj 1869, sida 2

Göteborg den 26 Maj. Det gäller inom naturen, att de starka ärsskott, som ett träd frambringar, skola vara alstrade af trädets samfälta, inre kraft, understödd af yttre omständigheter, hvilka befrämja växtligheten. Så uppstår en frodighet, som uppenbarar sig i en rikare krona och en stark förökning af trädets volym. Är plantan svag, eller äro klimat och näring ofördelaktiga, blifva skotten späda och bladen fina. Det behöfs flera år för ett sådant träd att åstadkomma i volym hvad det starka trädet vinner på ett enda. Sammalunda med åker och äng. Den är mycket ljuflig under våren och sommaren, den der ängen, med sitt fina, doftande gräs och sina färgrika blomster — men den lemnar ett mycket magert bete, och de kreatur, som der skola hemta sin näring, få, såsom poesien, hufvudsakligen lefva på luft och solsken. Den starka klöfvervallen åter, den företer en bild af prosaisk fetma, men på dess mark vandrar snart en frodig boskapshjord, som är väl beredd för slagtarboden. Så öka sig växtlifvets och djurlitvets dimensioner i samfält utveckling, det sednare gemenligen såsom en följd af det förra. Bär icke jorden skördar, förtvinar äfven det kraftigaste djurlif. De s. k. förädlade raserna återgå till de svagare former, hvarifrån de blifvit utvecklade. Men ett träd kan äfven skjuta frodiga skott, som icke äro helsotecken, utan hvilka äro tvertom farliga för trädets bestånd, det är de så kallade vattenskotten. Dragande till sig trädets mesta lifskraft, uppskjuta de sjelfva hastigt och vinna en öfverraskande frodighet; men trädets öfriga grenar förtvina, svaghet inträder i hela organismen och snart dela de frodiga vattenskotten det helas öde: förgängelse. Det är icke på samhällsträdet i dess helhet vi vilja göra en jemförande tillämpning af det här anförda, utan blott på en vigtig gren deraf. Vi hafva i dag här skådat de kraftigaste yttringar af ett djurlif — stora och feta boskapsdjur — som troligen i vårt land ännu förekommit. Huru skola vi uppfatta denna företeelse? Är det yttringen af en sund växtlighet, som här framträder i fullare och starkare sormer, eller är det en tillfällig drifhusplanta, eller är det — hvilket vore det värsta — ett vattenskott, som uppskjutit på bekostnad af de öfriga grenarne? Vi hafva hört dessa frågor på olika sätt besvarade, allteftersom betraktarne se saken genom pessimismens mörka eller optimismens ljusa synglas. De förra förkunna, att den öfverraskande anblick man i dag skådat är blott falskt sken; de väldiga, feta kreaturen hafva tagit stråen från kamraterna i ladugården, som äro så mycket magrare. De sednare anmärka, att