Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 maj 1869, sida 1

bedja honom komma in till den öfriga samiljen. Ingen tid var således att förlora. Sin frånvaro hade han väl kunnat förklara, men icke oordningen i sin drägt och sina genom det hastiga springandet ännu mera förstörda anletsdrag. Han samlade således hela sin besinning och lyckades att likasom genom ett trolleri förändra sitt yttre. Han doppade hufvudet i kallt vatten, utbytte de nedsmutsade kläderna mot andra, och då han, en fjerdedels timma efter sin hemkomst, gick öfver förstugan med ljuset i handen, kunde ingen menniska i hans hållning och min se den minsta antydan till de sednast skildrade tilldragelserna. Muntert leende inträdde Mac Ivor i salongen, der han träffade sin moder och systrarne, samt der Whiteleaf gjorde sig all upptänklig möda att förströ damerna. Leende och ömt helsade han sin familj, — ja, så ovanligt ömt, att det tycktes väcka öfverraskning. Leende räckte han äfven Whiteleaf sin hand, men han gjorde detta medan han ännu talade med sin moder, så att han ej behöfde se in i de blå glasögonen, hvilka, medan notarien rörde sitt hufvud, i lampskenet än föreföllo becksvarta, än glänste så lifligt som katteller tigerögon i mörkret. 0, de ohyggliga blå glasögonen och de bakom dem dolda, grå ögonen. Huru Mac Ivor hatade och fruktade dem. För intet pris ville han möta dem denna qväll. Men då han, vid notariens omedelbart till honom riktade ord, ej kunde underlåta det, hade han alltid ett skämt i beredskap, öfver hvilket han sjelf utbrast i skratt, hvarigenom han hade tillfälle att hvarje