Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 maj 1869, sida 2

ej mera än de första tonerna. Han brukade vanligtvis ej hvissla, och om han gjorde det nu, så kunde det lätt väcka misstankar. Menniskor befunno sig visserligen ej i hans närhet, men lefvande varelser funnos der likväl. Der voro ekorrar, hackspettar och nötskrikor, hvilka vid hans annalkande betraktade honom med ett ganska misstänksamt uttryck, alldeles som hade de ämnat fråga honom efter hans kamrat. — De dumma djuren, hvad kunna de väl vilja mig? sade han i tankarne; derefter tog han en sten och kastade efter dem för att skrämma bort dem. De flögo bort, men medan han hastigt skyndade framåt, visade sig andra, hvilket föreföll. honom så mycket besynnerligare, som han ej kunde påminna sig hafva sett ett enda lefvande väsen under ditvägen. Till råga på allt började nu äfven de ilskogskranka grodorna att pröfva sina lesa röster. De enfaldiga kräken väntade egn och ansträngde sig till det yttersta tt sjunga i alla möjliga tonarter, hvilket isserligen lyckades dem illa nog, men lock bidrog att förläna deras röster ett närkvärdigt uttryck, åtminstone i Mac vors öron, hvilken förgäfves sökte öfverala sig att de ej tydligt kraxade: Förrrrädare — Mord! Blod — Blod! Han ville hvissla och sjunga för att fverrösta deras sång, men det hjelpte ej: ,Förrrrädare — Mord! Blod — Plod! (Forts.)