Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 maj 1869, sida 2

och derigenom att hufvudet hängde nec mot den ena axeln, stirrade de brustn: ögonen mot himlen. — Mac Ivor, var nu ingen kruka, sad mördaren åter till sig sjelf, — slutlige har ju det skett, som du så länge önskat Nu gäller det att skydda sig mot följ: derna. ÅÄngsligt såg han sig omkring, mer utför strandbrädden blickade han ej. — Knifven är borta, den kan inte förråda mig, men här är ännu blod, och dervid makade han med fötterna sand öfver de röda punkterna. — Och händerna, tilllade har, — men inte här, nej, längre ned. Bah, hvem skulle våga att misstänka mig? Sjelfva solen har inte sett det! slöt han sin monolog likasom lättad, då han blickade mot vester och varseblef att solen redan hade sjunkit bakom skogen, och derefter begaf han sig hastigt på hemvägen. Några hundra steg längre bort begaf han sig ned till floden. Varsamt tvättade han sina händer och utplånade så godt som möjligt de-röda fläckarne från sina kläder. Sedan han slutat, speglade han sig omsorgsfullt på en punkt, der strömmen ej upprörde vattenytan. Han ordnade sin halsduk samt försökte till och med att gifva sina anletsdrag ett gladare ittryck, och först då han ansåg sig rustad och förberedd på allt, begaf han sig illbaka till gångstigen. Med lätta steg vandrade han utefter len bugtande stranden och svängde sin käpp så kokett, som om han hade promeerat i en hufvudstads offentliga park; ian spetsade till och med läpparne för att vissla en glad melodi, men han frambragte