Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 maj 1869, sida 2

— Sonny! upprepade Dougal, redan vacklande, med så klagande och förebrående stämma att det trängde till mördarens innersta, — Sonny, vi äro båda — inte — mycket — värda, men — jag hade aldrig — förrådt dig; — se så — stöt till — än en gång — för fan! — Inte svårt — med en halfdöd — man — — De sista orden gällde en ny rörelse af Mac Ivor, som vid åsynen af det strömmande blodet och sitt ännu upprätt stående offer förlorade besinningen och likasom rasande stötte den blodiga knifven för andra gången i den olyckliges kropp. En skälfning skakade offret, och med de bristande ögonen riktade med ett gräsligt uttryck mot lairden, samt med ett icke mindre gräsligt hånleende kring de bleknade läpparne, sjönk den gamle stråtröfvaren ned på stranden. — Denna gång ha vi gjort det bättre, sade Mac Ivor halfhögt, då han såg den ende person han fruktade ligga tyst och med brustna ögon framför sig. Han uttalade orden tydligt likasom för att uppmuntra sig, men det lyckades honom ej. Hans andetag blefvo hastigare, anletsdragen förvredos, och likasom förtollade voro hans blickar riktade mot det eländiga offret. Hans näfve omfattade innu alltjemt den blodiga knifven, likasom för att begagna den ånyo, ifall det skulle oehöfvas. Men Dougal kunde gerna hafva zifvit ännu ett lifstecken ifrån sig, ty sfverväldigad af namnlös feghet skulle nördaren ej hafva vågat fullborda sitt jerk. En smal rännil af blod rann utför strand:rädden.